Negativity

Nu har det gått ett år sen hela skiten bröt ut, och det är exakt på datumet. Hursom helst så deppar jag inte det minsta för det, snarare tvärtom. Men onekligen så flyger tankarna tillbaka på just den dagen då hände, dagen då jag fick känna på vad smärta egentligen är. Och nej jag saknar inte dig det minsta. Det var lixom bara drygt, kunde ingen ha sagt det till mig innan allt skit hände? Kunde ingen tagit tag i mig och skakat om mig och sagt att det inte ska vara på det viset? Då hade jag kanske sluppit känna mig så dum och utnyttjad.
Det var drygt att vara den som hörde av sig och inte veta om man skulle få svar för att man hörde av sig på fel tidpunkt eller bara när det passade dig. Mina förslag dög aldrig och det jag ville satte du bara en nål i sköt åt sidan. När jag ville ta ut nålen ur det vi sköt åt sidan, fick jag höra att det skulle det minsann inte bli nåt av. Sen kunde du dryga dig och bara vara svår för att det inte passade dig, det gjorde mig så ont. Det var då rätt självklart att jag inte skulle våga komma med fler förslag och höra av mig...

Märkligt nog så visste jag från första början att jag skulle lura mig själv när det kom till dig, jag lurade mig själv och intalade mig att det var så bra. Men det var det aldrig och nu i efterhand är jag glad att det blev som det blev mellan oss, jag vill inte veta av dig mera, så lämna mig i fred.
Nu kommer jag aldrig mer att skriva om dig, nånsin för du gjorde mig bara illa. Och kan man byta ut mig så kan man fan i mig byta ut dig med! Och när jag tänker efter så borde jag ha gjort det för längesen. I slutändan har jag varit mycket starkare än dig och kommer alltid att vara det, och det var verkligen ingen större bedrift!


you take my breathe away...
but I'll never taste your lips
as fate keeps me locked away
I must close my eyes to see your face

emptiness has darkened my eyes
as I hopelessly beg for my life to end
...tell me why...
my iron eyes tell the tale
heroes always pay in their blood
I can be only this

I see the fear growing in their lost eyes
my purpose is so clear...I am the ax
I am the ax and this is why I must not fear the end
and when I'm gone will you forget me?
pen wears its steady course across the page
resigned to it's designs to take the hive

emptiness has darkened my eyes
as I hopelessly beg for my life to end
...tell me why...
I wish I could make you see, I wish I could make you see through the pain
through the end, I wish I could make you see the greater purpose that I have to serve...
no one else will fight...no-one else will fight...so I must
my iron eyes tell the tale
heroes always pay in their blood
I can be only this

I see the fear growing in there...